lillaq

Så här på sommaren så blir ju vi svenskar lite galna på flera sätt. Vi aktiverar oss med en massa saker. Arbetet blir mindre viktigt och många av oss lägger stor möda och ekonomi på att uppleva saker... eller inte. Detta beror till stor del, enligt mig på vårt ljusfattiga klimat. När vintern regerar ids vi inte en massa saker. Vi ids inte hälsa på främmande människor. Vi ids inte bara finnas. Vi ids inte, helt enkelt.

När ljuset kommer till våra breddgrader så genomgår vi alla en metamorfos som inte går att kontrollera. Tempot sänks. Allt vi gör känns lite som det kvittar fast på det där possitiva sättet.

Själv blir jag både upprymd och sentimental. På samma gång. Jag kan sitta på en veranda och se ut över ett kvällslandskap som på bilden ovan och känna mig enormt upprymd över att få uppleva det, nu. Att jag finns i detta.

Sen kan jag bli vemodig över att det är så kort. Att jag inte kan ta tillvara all denna skönhet på bästa sätt innan den försvinner.

Vilken ynnest och lyx att jag kan känna dessa känslor.

Som tur är så vet jag ju att sommaren kommer tillbaka, så jag kan vara lugn  :)