lillaq

För sextusen år sedan bodde man och levde på denna plats. En skog som då var sanddynor och nära vattendrag. Man odlade grödor av olika slag och troligen dyrkade man malstenen. Stenen vars malande blev till mjöl och senare föda. Jag var på en plats där man för sextusen år sedan vandrade omkring och åt samma typ av bär som jag åt. Det är en svindlande tanke, att man för sextusen år sedan hade strå och lerhus. Fiskade, lekte och hade en tro, precis som idag.

Vad kommer man hitta om ytterligare sextusen år? Man kanske har slutat att gräva i jorden då? hela vår värld är så pass dokumenterad att det inte finns nåt att upptäcka. Geologer, historiker och andra kommer kanske bara att rycka på axlarna när man visar fram ett föremål från 2000-talet. "ja, det där vet vi ju att det är en bluetooth till en sonyericsson W800i". Aldrig mer några nyheter... Eller så har mänskligheten fått börja om. Kanske efter ett krig. Eller så har jordens resurser tagit slut och vi har varit tvugna att helt omvärdera vårt sätt att leva för att överleva.

Sextusen år är en hiskerligt lång tid för en människa. Under en så lång tid hinner man säkert bli bortglömd för att sedan åter bli ihågkommen av någon anledning för att sedan falla i glömska igen. Ingen kan sia om framtiden om så den är sextusen år eller en minut. Det kanske är det som driver oss? Viljan att se hur det går. Viljan att vara med så länge vi kan?

Jag åt några blåbär till och andades in den prunkande skogsluften en stund för att sedan bege mig mot min egen tid. Nutiden.

En tanke av Coleridge av Alf Henriksson: (fritt ur minnet. Jag ska rätta det sen)
" Den allra första kvällen Adam såg solen gå ner, visste han inte om han skulle få se den mer. På den andra kvällen närde han en förhoppning att han skulle få se den igen. Den tredje kvällen var han säker och vid gott mod. Kanske mänskligheten ännu står, där Adam en gång stod.