lillaq

Bild: Sven Nordqvist ur Nasse hittar en stol

Jag sitter och äter frukost på ett hotell. En god härlig frukost på ett litet hotell. En liten men
fräch buffé. Härligt. Med mig sitter några andra av hotellets gäster. Det är tyst och lite mysig stämmning. På i bakgrunden går teven. Det är ganska tidigt och det är kanal ett som gäller. Då är det morgonbollibompa, dvs barnprogram.

Jag som har barn i lämplig ålder för detta har sett alla filmer dom visar. Jag känner igen alla melodierna och har sedan många år upplevt dramaturgin och koderna i barnprogrammen.

Bakom mig sitter ett äldre par. Matsalen är så pass liten så det är tv:n som dominerar och just för tillfället visas Nasse hittar en kudde.
Mannen i sällskapet kluckar förnöjt åt filmen. -Vad knasig han är, säger han till frugan.
Hans kluckande eskalerar i rena skratt åt denna tecknade björn eller vad det är.
Han har inte sett nåt som detta förut.

Han är nog den generation som missat denna typ av barnprogram helt.
Den barnsliga humorn går hem lika bra hos 65+ som hos min kille på 4.
Man funderar ju på om det är så att man gör en "återveckling" när man blir äldre? Om den egna utvecklingen tar några steg bakåt. Eller är det så att humor måste börja på en viss punkt för att gå vidare. Har man inte passerat ett visst ställe i den utvecklingen så går man inte vidare?

Jag tröttnar på mig själv och på mina kvasitankar. Nä han hade bara roligt helt enkelt ...