lillaq

Igår var det söndag och jag hade en ledig dag. Första på länge (förutom tre dagar i jul). Det blev lite slöande hemma men sen ville min yngsta son ut och åka pulka. Det brukar vara roligt.

På med vinterstassen, släpa iväg med två pulkor och med raska steg bar det av till backen. Vi åkte några rundor. Sonen har blivit bättre på att åka märkte jag. kastar sig orädd ner för backen och vill helst åka själv.

I backen finns det även två andra sällskap. Ett killgäng i 12-14 års åldern samt ett tjejgäng kanske nått år äldre. Killarna åkte lite lojt men satt tillslut och kramade en massa snöbollar.

Tjejerna åkte av liv och lust. Snackade mycket under tiden om skolstart, killar och hur julen varit.
Då får killarna den smarta ideén att dom ska "anfalla" tjejerna. När killarna drog sig mot tjejerna så tystnade dom bara och när snöbollarna började vina kring öronen så gick dom. Dom tog sina pulkor och åkpåsar och bara gick. Inte ett ord, varken till killarna eller mellan sig. Dom bemödade sig inte ens med en blick på killarna när nån av dom fick en snöboll på jackan.

Vilket misslyckande för killarna. Det blev inget krig. Inga reaktioner ens, vilket var syftet såklart. Killarna lyckades inte ens träffa speciellt bra.

Och detta fortsätter hela livet? Killar som vill ha uppmärksamhet. Får det genom att avbryta tjejer. Sen startar killarna krig? Nja, kanske lite väl enkel psykologi men jag tycker mig känna igen känslan även i vuxenlivet.
Jag är ju ingen genusforskare så jag lämnar denna betraktelse som den är.

Tjejerna lomade iväg och nån kille följde efter en bit men inget mer hände. Nästa gång kanske dom hinner prata till punkt. ;)