lillaq

(Inte min bil på bilden)

Det finns tillfällen i min vardag där jag trots att jag inte gjort nåt dåligt alltid känner mig lite lite skyldig.
Jag har svårt att helt sätta fingret på vad det är.

Dels är det som med den just avklarade deklarationen. Jag är helt sanningsenlig. Gör inga konstiga avdrag. Visserligen så sitter jag som så många andra och funderar på HUR jag ska få använding av alla kvitton jag sparat under året och brukar få med dom flesta. Aktiviteter som "Inspirationsresa" och "referenslitteratur" använder jag bara i bilagan till deklarationen men det är ju inget fel i det.

Ändå gnager det lite. 

Dels är det besiktningen av bilen.
Idag har jag besiktigat min bil, 6 dar försent men dock. Nu kör jag lagligt. Eftersom jag har en förhållandevis ny bil och framförallt bra bil, så räknar jag kallt me att den går igenom utan anmärkning. Detta år visste jag dessvärre att ett av däcken verkligen inte skulle gå igenom. Felet kan lätt åtgärdas med att jag byter till sommardäck pronto.

Eftersom vi servade bilen för 7000:- så gjordes det en hjulinställning för att rätta till slitningarna. Nåja...

Under hela besiktningen var jag sådär överdrivet förklarande för killen som tittade på bilen. "- jag har just varit på service, - Jag hann inte byta till sommardäck men lovar att göra det direkt jag kommer hem ikväll, - Jobbigt med många stenskott jag vet, ska byta hela rutan. Hela tiden med en gnagande skuldkänsla trots att allt jag sa var helt sant.

Vadan dessa känslor? För vem skäms jag?
Det är väl ett utlopp av maktlöshet och utelämnande eller nåt.

Ja, nu sitter jag hemma och känner att jag måste gå ut igen för att byta alla däcken. Lite beroende på att killen "släppte" igenom bilen utan anmärkning med kommentaren "-Eftersom du ju ska hem och byta däck på en gång!"

Pust...