Robotbarn
Barn är fantastiska. Deras ärlighet, deras smittande barnasinne och fantasifulla tankar och observationer.
Sen finns det några som brukar kallas för "underbarn" Barn med speciella kunskaper eller färdigheter. Just nu tänker jag på de barn som har en färdighet som specialitet. Ta musik som exempel.
Jag ser en pojke på sju år som spelar Motzart. Alla toner på rätt plats. Han är klädd i smoking. Han har vattenkammat hår med bena och svarar lika monotont på frågor som han hackar sig igenom musikstycket i fråga.
Senare två "lindyhop" dansande barn. Ryckigt, radiostyrt och till synes helt utan glädje. Focus ligger på att allt ska vara rätt. Man skönjer en pressande förälder i kulissen. Barn som härmar vuxna, efter en vuxens instruktioner.
Vi stirrar på TV eller på en scen där nutidens skäggiga damen är.
Många imponeras över färdigheterna. Jag blir bara förbannad.
Jag vet att för att bli så bra på ex. piano krävs många många timmars övning. Tid som tas av barntiden. Tiden att få vara barn. Den tid som krävs för att det ska bli bra vuxna av barnen. Den egna expeditionen fram till insikten.
Jag jublar när barn gör nåt eget. Nåt som dom själva funderat ut.
Fy fan för den förgörande "färdighetsfrosserin" a la Ophra Winfrey.
